Universe/KnownSolarSystem

Kända solsystem

solar-systems.json innehåller solsystemen som ersätter proceduriell generering i sina tilldelade gridceller. sol ligger i (0,0,0). Övriga celler fortsätter genereras från universums seed.

Planet-id:n

Id	Namn
mercury	Merkurius
venus	Venus
earth	Jorden
mars	Mars
jupiter	Jupiter
saturn	Saturnus
uranus	Uranus
neptune	Neptunus

sun är Solen. moon definieras som en satellit under Jordens moons och räknas inte som en av de åtta planeterna. Id:n är stabila och unika inom respektive solsystem, oberoende av ordningen i JSON-listan.

Startkamera

Projektets ../config.json väljer startmålet:

"startup": {
  "systemId": "sol",
  "planetId": "earth",
  "planetHotkeys": ["mercury", "venus", "earth", "mars", "jupiter", "saturn", "uranus", "neptune"],
  "distanceInRadii": 3.0,
  "longitudeDegrees": 20,
  "latitudeDegrees": 20,
  "speedMetersPerSecond": 200000,
  "fieldOfViewDegrees": 67.65
}

Byt planetId för att starta framför en annan planet. planetHotkeys mappar tangenterna 1–9 i ordning till planet-id:n; exempelvis går 1 till Merkurius och 6 till Saturnus. Listan får innehålla högst nio id:n som finns i det valda startsystemet. Latitud och longitud avser planetens egna texturkoordinater. distanceInRadii är avståndet från planetens centrum.

F2 ordnar en solbelyst ytnära vy, F3 visar närmaste stjärna och F4 flyger till närmaste ringsystem.

Tryck Q för att flyga mjukt till den närmaste planeten från kamerans nuvarande position.

Ändringar i JSON och kartor läses vid appstart. Kör dotnet run --configuration Release --project src/Universe.App/Universe.App.csproj från projektroten efter ändringar; byggsteget kopierar konfiguration och kartor till körmappen. Vid direktstart av exe-filen läses filerna bredvid exe-filen. De följer även med dotnet publish.

Parametrar

• systems: lägg till fler system med eget id, name, sector, centerOffsetMeters, stars och planets. Två kända system får inte ligga i samma cell.
• stars: id, name, positionMeters, radiusMeters, luminositySolar, linjär RGB-color och valfri seed. En eller två stjärnor stöds.
• planets: id, name, description, hostStarId, radiusMeters, seed, axialTiltDegrees, rotationDegrees, orbit, surfaceType, surfaceColor, valfri surfaceTexture, terrain, atmosphere, valfria clouds, ocean, rings och moons.
• orbit: semiMajorAxisAu, eccentricity, meanAnomalyDegrees, inclinationDegrees, ascendingNodeDegrees, periapsisDegrees, valfri periodDays. Banorna beräknas analytiskt från systemets epochUtc. En satellits bana är relativ till den rörliga moderplanetens centrum. Äldre phaseDegrees stöds som sann anomali vid epoken om meanAnomalyDegrees saknas.
• surfaceType: rocky, terrestrial, cloudCovered, gasGiant eller iceGiant. Gas- och isjättarna har molnband, inte berg. cloudBandFrequency och stormStrength styr bandtäthet och en större storm.
• atmosphere: heightMeters, density, RGB-color, composition. Sammansättningen är beskrivande metadata; density, höjd och färg styr grafiken.
• rings: innerRadiusMeters, outerRadiusMeters, RGB-color, opacity samt valfria gapInnerRadiusMeters och gapOuterRadiusMeters. Ringarnas plan följer planetens axellutning och skuggar planeten.

Alla längder anges i meter, utom banornas halvstoraxel som anges i AU. Färger har tre komponenter i intervallet 0–1. seed är ett heltal; utelämnad seed härleds stabilt från id. Felaktiga id:n, saknade kartor, orimliga värden och objekt utanför sin gridcell ger ett tydligt startfel.

Tid, banor och rotation

Varje system har epochUtc (standard 2000-01-01T12:00:00Z). Banfaser och rotationsfaser är relativa till denna tidpunkt. simulation.startUtc och simulation.timeScale i projektets config.json väljer startdatum och tidsfaktor; standard är 1× verklig tid. Menyn P → DEBUG ON har ett tidsreglage 0–100×. Menyn och benchmarkrutterna pausar världstiden, och 0× pausar bara simulationen, så att kameran fortfarande kan användas.

JSON-fält	Betydelse
Stjärnans massKg	Massa i kg; används för beräkning av omloppstid om perioden saknas. Standard en solmassa.
Planetens massKg	Massa i kg; används för tvåkroppsperiod och satellitbanor. Standard en jordmassa.
orbit.semiMajorAxisAu	Ellipsens halvstoraxel i AU.
orbit.eccentricity	Excentricitet från 0 till mindre än 1.
orbit.periodDays	Siderisk omloppstid i dygn om 86400 sekunder; om utelämnad används 2π √(a³ / G(M+m)).
orbit.meanAnomalyDegrees	Medelanomali vid epoken. Har företräde framför äldre phaseDegrees (sann anomali).
orbit.inclinationDegrees	Banplanets lutning mot systemets XZ-plan.
orbit.ascendingNodeDegrees	Uppstigande nodens longitud.
orbit.periapsisDegrees	Periapsisargument relativt noden, inte periheliets absoluta longitud.
rotationPeriodHours	Siderisk axelrotation i timmar. Standard 24. Måste vara ändlig och skild från noll.
axialTiltDegrees	Axellutning mot systemets +Y-riktning, 0–180 grader. Värden över 90 ger retrograd rotation med positiv rotationsperiod.
rotationDegrees	Meridianens rotationsfas vid epoken.
poleLongitudeDegrees	Vridning av den lutade axelns riktning runt systemets Y-axel; standard 0.

rotationPeriodHours anges som positivt belopp i vårt solsystem. Venus (177,4°) och Uranus (97,8°) har redan omvänd rotationsriktning genom axellutningen; en negativ period skulle vända dem en gång till. Negativa perioder stöds för andra konfigurationer som vill vända spinnen kring den angivna axeln. Jorden använder en siderisk dag på cirka 23 h 56 min, medan dess soldygn blir ungefär 24 timmar genom kombinationen av rotation och omlopp.

Solsystemets åtta planeter använder JPL:s banelement vid J2000 och sideriska perioder och massor. Månen följer jorden med ungefär 27,32 dygns omlopps- och rotationstid. Proceduriella planeter får deterministiska rotationstider och omloppstider beräknade från avstånd och värdkroppens massa. Deras stjärnor har fasta lägen; dubbelstjärnornas inbördes banor integreras inte.

Modellen är en spelbar tvåkroppsapproximation med fasta banelement, inte JPL Horizons eller en fullständig N-kroppssimulering. Sekulära störningar, precession/nutation, tidvattenkrafter, relativitet och ljusets gångtid ingår inte. Jordbanan använder jord–måne-barycentrums element som approximation. UTC används direkt för epoken utan TT/TDB-korrigering. Axelfaser och polernas longituder är visuellt konfigurerade och inte IAU-kalibrerade; atmosfärens vind kan dessutom röra molnen relativt ytan. Detta gör att perioder och omloppshastigheter är astronomiskt grundade utan att ange exakta observerade lägen för ett datum.

Meshdata, terräng-LOD och material behåller planetens lokala koordinater. Rendering och kollision använder samma aktuella rotation utan att generera om terräng för varje rotationssteg. En markbunden spelare följer både omlopp och rotation, medan tangentbordsstyrning och hopp använder vanlig, oskalad bildrutetid. Fokusanimeringar följer rörliga planeter. --simulation-report genererar bilder av jordrotation, markvy och debugreglage i appens graphics-report/.

Jordens heightmap och noise

Jordens inställningar kombinerar kartan med finare terräng:

"terrain": {
  "heightmap": "Textures/earth-height.jpg",
  "heightmapMinMeters": 0,
  "heightmapMaxMeters": 8848,
  "heightmapGamma": 1.0,
  "proceduralNoiseAmplitudeMeters": 120,
  "proceduralNoiseFrequency": 24,
  "noiseMask": "heightmapLand",
  "landThreshold": 0.02,
  "landBlend": 0.04
}

Höjden beräknas som:

radie + kartans höjd + proceduriell noise × amplitud × landmask

Svart på kartan motsvarar heightmapMinMeters, vitt motsvarar heightmapMaxMeters. heightmapGamma formar fördelningen mellan dem. Noisens frekvens styr detaljstorleken; amplituden styr höjdskillnaderna. heightmapLand tonar in noise över svarta havsområden enligt tröskel och övergångsbredd. everywhere applicerar noise överallt.

• Bara heightmap: sätt proceduralNoiseAmplitudeMeters till 0.
• Bara noise: utelämna heightmap och använd noiseMask: "everywhere".
• Båda: behåll båda inställningarna som i exemplet ovan.

Meshgenerering, kamera-kollision, marknormaler och bergsskuggor samplar samma kombinerade höjdfunktion. GPU-kontrollen --validate-graphics jämför också Jordens heightmap + noise med CPU-funktionen.

Hav och vatten

Jordens ocean-block aktiverar ett eget vattenpass på planetens havsnivå. Tryck F6 för en mjuk flygning till en solbelyst havsvy ungefär sex meter över vattnet. Kameran kan flyga under ytan och stannar vid havsbotten.

Fält i ocean	Effekt
enabled	Aktivera havet; utelämnat block ger inget vatten
maskFromSurfaceTexture	Använd färgkartans blå vattenområden som kustmask; vita isområden och land förblir torra. false fyller terräng under havsnivån utan färgmask
seaLevelMeters, depthMeters	Havsnivå relativt planetradien och bottennivå i maskerade hav
waveAmplitudeMeters, waveLengthMeters	Den största vågens amplitud och våglängd; ytterligare elva komponenter ger finare vågor
windDirectionDegrees, waveSpeed, choppiness	Vågriktning, animationshastighet och hur spetsiga vågkammarna är
roughness, reflectionStrength, refractionStrength	Solglittrets bredd, reflektionernas styrka och brytningens skärmförskjutning
deepColor, shallowColor, absorption	Linjära RGB-färger för djup/grunt vatten och absorption per meter för rött, grönt och blått ljus
foamStrength	Skum på vågkammar och vid grunda stränder

Vågspektrumet består av Gerstner-komponenter som filtreras efter pixelstorleken. Ytan söks med strålar i ett lokalt koordinatsystem förankrat i dubbelprecision, så samma hav fungerar från rymden till våghöjd. Reflektionerna kombinerar en analytisk atmosfärshimmel med skärmreflektioner av synlig terräng; objekt utanför bilden använder himlen som reserv. Refraktionen använder scenens färg och djup från ett separat framebuffer. Havet simulerar ingen fluiddynamik, fartygskölvatten eller bestående skumtransport.

Tekniken är inspirerad av principerna i Crests beskrivning, med en egen implementation för OpenGL 3.3. Unity-paketet ingår inte som ett beroende.

Skapa bilder och kontrollera animation, giltiga GPU-pixlar samt undervattensvyn med:

dotnet run -c Release --project src/Universe.App -- --ocean-report --validate-graphics

Volymetriska 3D-moln

Jordens clouds-block definierar ett sfäriskt molnlager mellan 2 100 och 6 400 meter. Molnen går att flyga genom och syns även från rymden. F7 ger en vy strax ovanför molntopparna; F6 visar dem underifrån över havet. Space/Ctrl flyttar kameran genom lagret.

"clouds": {
  "enabled": true,
  "densityTexturePath": "Clouds/earth-clouds.png",
  "densityTextureStrength": 1.0,
  "baseAltitudeMeters": 2100,
  "thicknessMeters": 4300,
  "coverage": 0.40,
  "density": 0.85,
  "shapeScaleMeters": 18000,
  "detailScaleMeters": 2400,
  "windSpeedMetersPerSecond": 18,
  "windDirectionDegrees": 25,
  "sunsetStrength": 1.4,
  "viewSteps": 48,
  "lightSteps": 4,
  "resolutionScale": 0.4
}

Fält i clouds	Effekt
enabled, valfri seed	Aktivering och valfri separat väderseed; annars används planetens seed
baseAltitudeMeters, thicknessMeters	Molnbas över planetradien och lagrets tjocklek; hela lagret ska ligga inom atmosfären
coverage, density	Täckning och optisk täthet; båda kan sättas till 0 för en klar himmel
densityTexturePath, densityTextureStrength	Valfri equirektangulär gråskalekarta relativ till Content/; svart tar bort moln, vitt behåller full täckning och grått ger mjukare kanter. Styr hur starkt kartan formar det proceduriella molnfältet
shapeScaleMeters, detailScaleMeters, erosion	Större molnform, finare kanter och hur mycket mindre noise bryter upp kanterna
cloudType	Profil från låga skiktmoln (0) till höga stackmoln (1)
windSpeedMetersPerSecond, windDirectionDegrees	Vind i planetens koordinatsystem; fältet är stabilt när kameran rör sig
extinctionPerMeter, scatteringAlbedo	Ljusdämpning och hur stor andel av ljuset som sprids i molnet
anisotropy, silverLiningStrength	Framåtspridning och ljusa molnkanter mot solen
ambientStrength, sunlightStrength	Indirekt himmelsljus och direkt solljus
sunsetStrength	Atmosfärens färgfiltrering: blått ljus dämpas mer på den långa vägen vid låg sol
shadowStrength	Molnskuggornas styrka på mark och hav
viewSteps, lightSteps	16–192 steg genom molnet och 2–16 mot varje sol
resolutionScale	Molnpassets upplösning relativt fönstret, 0,25–1; 0.5 ger halv bredd/höjd med djupstyrd uppskalning
maxViewDistanceMeters	Maximal sträcka genom varje molnsegment; även omloppsvyer stöds

Utelämnat clouds-block ger seedat molnväder som anpassas till atmosphere.heightMeters och atmosphere.density. Tunn eller obefintlig atmosfär ger inga moln, medan tätare atmosfärer i genomsnitt ger större täckning och täthet. Samma seed ger samma molninställningar. För att uttryckligen stänga av moln, använd "clouds": { "enabled": false }. Fasta planeter använder detta lager; gasjättars molnband hör till deras gas-volym.

Rendering och skuggor använder samma 3D-fält och valfria 2D-molntäthetskarta. Jordens karta Content/Clouds/earth-clouds.png styr molnens geografiska täckning även på avstånd; den procedurella volymen ger molnen höjd, form och detaljer. Ljuset samplas genom molnvolymen mot varje sol, och en atmosfärsmodell dämpar blått ljus mer än rött vid horisonten. Solglöden dämpas av molnens transmittans. Havet har en billigare spegling av samma molnfält. Väder och multipel ljusspridning är visuella realtidsmodeller. Principerna för strålmarschering och ett separat molnpass är inspirerade av RealtimeVolumetricCloudRenderer, med egen GLSL-kod för den sfäriska världen.

dotnet run -c Release --project src/Universe.App -- --cloud-report --validate-graphics

Rapporten sparar bilder under, över och inne i molnen samt från omloppsbana. Den kontrollerar giltig transmittans, vindrörelse och att molnens renderade ljus blir varmare när solen sänks till horisonten.

Kartfiler

Appen använder Textures/earth-color.jpg (6880 × 3440) och Textures/earth-height.jpg (1280 × 640). De bifogade PNG-förhandsbilderna är bara 168 × 159 pixlar. Höjdkartans Himalaya toppar vid ungefär 239/255, vilket blir cirka 8 300 m med maxhöjden 8 848 m. I den lilla PNG-förhandsbilden når samma område bara ungefär 94/255, alltså cirka 3 300 m. Det var därför bergen såg låga ut: JSON pekade på förhandsbilden i stället för den detaljerade höjdkartan. Den högupplösta kartan ger också betydligt bättre relief och färgdetaljer nära marken.

Byt gärna till andra kartor och ändra sökvägarna i JSON. Kartorna tolkas som equirektangulära: norr upptill, söder nedtill, longitud −180° till +180° från vänster till höger. Planetens längdkoordinat spegelvänds vid mappningen så att kontinenterna visas rättvända i den här kamerans koordinatsystem; både färg och höjd använder samma projektion. Albedo och heightmap kan ha olika pixelupplösning men måste använda samma geografiska projektion. Höjdkartor läses som 8-bitars gråvärden ur bildens röda kanal; texturer färghanteras som sRGB.

Alla kartsökvägar är relativa till denna mapp och måste stanna inom den. Inga absoluta sökvägar till urklippsfiler behövs vid körning.

Datakällor och modell

Radier, ungefärliga banavstånd och axellutningar utgår från NASA Planetary Fact Sheet och NASA Planet Compare. Solens radie följer NASA Sun Fact Sheet. De viktigaste ringradierna och Cassinidelningen följer NASA Saturnian Rings Fact Sheet.

Stenplaneterna är sfäriska approximationer; gasplaneterna är tillplattade volymer. Banornas illustrativa faser är inte aktuella efemerider. Moln, atmosfärsfärger och ringarnas optiska egenskaper är visuella modeller; klimat, växthuseffekt, vindar och magnetfält simuleras inte fysikaliskt. Endast Jorden har geografiska kartor i denna första katalog; övriga ytor är proceduriella material.

Gasplaneter som volym

surfaceType: "gasGiant" och "iceGiant" använder ingen planetmesh eller fast kollisionsyta. Shadern integrerar färgad gas längs varje kamerastråle och skuggar gasen med ljusstrålar mot varje sol. Kameran kan flyga in i och genom gasen. Inuti tätnar dimman och skymmer omgivningen. Solens riktning, ringskuggor och andra planeters förmörkelser påverkar volymen. cloudCovered är fortfarande en fast planet med molntäcke, exempelvis Venus.

Saturnus har ett komplett gas-block i JSON. Övriga gasplaneter kan använda samma parametrar och egna färger. Utelämnade värden får standardvärden från GasVolumeSettings.

Fält i gas	Effekt
outerRadiusScale, polarRadiusScale	Volymens yttre radie och tillplattning vid polerna, relativt radiusMeters
density, scaleHeight	Optisk täthet och hur snabbt den ökar inåt; skalhöjden anges som andel av radien
viewSteps, lightSteps	Integrationssteg för kamera respektive solljus, 16–192 och 2–16
sampleDistribution, stopTransmittance	Koncentration av prover nära volymens framkant och gräns för tidigt avslut
scatteringAlbedo, lightExtinction, anisotropy	Andel spritt ljus, effektiv utsläckning mot solen och spridningens riktning
sunlightStrength, ambientStrength	Direktljus och svagt omgivningsljus
bandColor, polarColor, hazeColor	RGB-färger för molnband, polarområden och dis; basfärgen är planetens surfaceColor
bandContrast, fineBandFrequency, fineBandContrast	Variation i de breda och fina latitudbanden
cloudTurbulence, detailStrength, noiseScale, windSpeed	Bandens turbulens, finstruktur, noisefrekvens och animation

Planetens cloudBandFrequency och stormStrength styr fortsatt de stora banden och stormen. Gasplaneter måste ha proceduralNoiseAmplitudeMeters: 0 och sakna heightmap. gas ersätter deras vanliga atmosfärspass; atmosphere beskriver fortfarande sammansättning och ger en reservfärg för dis.

Volymen använder Beer–Lambert-transmittans och enkel spridning med en effektiv kompensation genom lightExtinction. Det är en realtidsmodell, inte en fullständig simulering av multipel spridning eller gasdynamik. Principerna beskrivs i GPU Gems: Volume Rendering Techniques.

Detaljerade ringar och lokala stenar

Saturnus rings innehåller samtliga inställningar. En deterministisk radiell profil används gemensamt av ringarnas färg, optiska täthet, ringskuggorna och stenarnas fördelning. Profilen filtreras med mipmaps på avstånd för att undvika flimrande tunna linjer. Den nedskalas om grafikkortets maximala texturbredd är lägre än profileResolution.

Fält i rings	Effekt
seed	Seed för ringstruktur och stenarnas stabila positioner
innerRadiusMeters, outerRadiusMeters, thicknessMeters	Ringarnas radier från planetcentrum och stenlagrets tjocklek
color, opacity	Grundfärg och övergripande täthet
gapInnerRadiusMeters, gapOuterRadiusMeters	Den stora Cassinidelningen
bands	Lista med innerRadiusMeters, outerRadiusMeters, density, color; Saturnus har C-, B- och A-band
gaps	Fler intervall med radier och densityMultiplier; 0 ger en tom lucka utan stenar

appearance styr ringmaterialet:

Fält	Effekt
profileResolution, fineBandCount, microBandCount, bandContrast	Profilens upplösning och mängden oregelbundna fina ringband
opticalDepth, outerColor	Gemensam optisk täthet och yttre reservfärg när inga explicita band anges
sunlightStrength, ambientStrength	Belysning av ringmaterialet
forwardScattering, backlitStrength	Spridning och genomlysning när solen ligger bakom ringarna
shadowSoftnessMeters	Mjukhet på planetens skugga och ringskuggor
dustOpacity	Den andel dis som återstår där lokala stenar ersätter det sammanhängande ringmaterialet

rocks styr närbildens geometri:

Fält	Effekt
enabled	Aktivera lokala stenar; false behåller ringmaterialet på alla avstånd
cellSizeMeters, particlesPerCell, densityScale	Cellstorlek, antal kandidater och täthetsfaktor; tomma luckor förblir tomma
streamRadiusMeters, maximumInstances	Lokal räckvidd och hård gräns för antal instanser; avlägsna celler rensas
minRadiusMeters, maxRadiusMeters, sizeExponent	Storleksintervall; större exponent ger fler små stenar
meshDistanceMeters, meshLodPixels, lodTransitionMeters	Avstånd, projicerad storlek och övergång mellan ljussatta punktpartiklar och 3D-stenar
fadeStartMeters	Avstånd där stenarna börjar tonas ut mot räckviddens slut
shapeIrregularity, roughness, iceStrength	Oregelbunden form, materialets strävhet och isreflexer
sunlightStrength, ambientStrength, minColor, maxColor	Ljus och färgvariation mellan stenarna

Instanserna förankras nära kameran i dubbelprecision före omvandling till GPU-koordinater, så meterstora stenar behåller precisionen vid astronomiska avstånd. De är visuella partiklar med stabila seedade positioner. Individuella stenbanor, gravitation och kollisioner med stenarna simuleras inte. maximumInstances begränsar närbildens belastning; för hög täthet kan fylla budgeten innan hela räckvidden täcks.

Prova Saturnus

Tryck F4 från startvyn vid Jorden för en mjuk flygning till närmaste ringsystem. Kameran lämnar först den närliggande stenplaneten, anländer vid ringarna och sänker hastigheten. Tangenten som är mappad till saturn (standard 6) ger sedan en översikt ovanför Saturnus ringplan. F1 frigör musen; startflaggan --free-mouse gör det direkt vid start.

rings.preview gör båda vyerna konfigurerbara:

Fält	Effekt
radiusFraction, azimuthDegrees, heightMeters	Närbildens radiella läge mellan ringarnas kanter, vinkel i ringplanet och höjd över planet
yawOffsetDegrees, pitchDegrees, rollDegrees	Riktning från planetcentrum, blickens lutning och kamerans roll
fieldOfViewDegrees, flightSeconds, speedMetersPerSecond	Närbildens synfält, flygtid och efterföljande hastighet
overviewDistanceInOuterRadii, overviewElevationDegrees, overviewSunAngleDegrees	Översiktens avstånd, höjdvinkel och riktning i förhållande till solen

Ringarna är bara tiotals meter tjocka men tiotals miljoner meter breda. En vy nära stenarna visar därför nästan vågräta ringar, medan översikten visar hela bandstrukturen. Ändra heightMeters, kameravinklar eller höjden med Space/Ctrl för andra perspektiv.

Asteroiddetaljer nära kameran

rings.rocks.asteroid styr närbilden. Stenarna använder delade icosfärmeshar med jämnt fördelade trianglar och seedad, individuellt deformerad form. Detailjnivån ökar med projicerad diameter på skärmen. Standardnivåerna innehåller 80, 320, 1 280, 5 120, 20 480 respektive 81 920 trianglar. Det ger tät geometri när en sten fyller bilden, medan bakgrundens partiklar fortsätter använda billigare representationer.

Formen kombinerar domain-warped gradientnoise i flera oktaver, oregelbundna proportioner, ryggar och ett cellulärt kraterfält med skålformade sänkor och kanter. Stora kratrar påverkar geometrin; mindre kratrar och korn påverkar ytans normaler. Detaljerna följer stenens lokala koordinater och rotation, så de sitter kvar när kameran flyttas. Samma heltalshash används i vertex- och fragmentshadern för stabila kraterpositioner.

Fält i asteroid	Effekt
baseSubdivision, maxSubdivision	Lägsta och högsta icosfärnivå; maximalt 6
lodStartPixels, lodPixelMultiplier	Skärmdiameter där nästa nivå börjar och faktor mellan nivåernas trösklar
highDetailDistanceMeters, maxHighDetailInstances	Räckvidd och hård instansbudget för nivåer över 3; störst på skärmen prioriteras
elongation	Variation i stenarnas proportioner
noiseFrequency, noiseOctaves, noisePersistence	Grundformens gradientnoise och fördelningen av detalj mellan oktaver
ridgeStrength	Relief från ryggar och bergknallar
craterFrequency, craterStrength, craterDensity, craterRimHeight	Kratrarnas storlek, djup, förekomst och kanthöjd
surfaceDetailStrength, surfaceDetailFrequency, normalStrength	Finare ytstruktur och hur kraftigt den påverkar skuggningen

Den befintliga rocks.shapeIrregularity styr fortfarande grundformens amplitud. LOD byts med hysteres för att undvika upprepade byten vid en tröskel. Högsta geometrin kan skapas första gången en sten blir tillräckligt stor på skärmen. Alla instanser återanvänder samma basmeshar; noisen och kratrarna skiljer dem åt.

Solstrålar och linsglöd

Varje stjärna har ett glow-block. Det gäller även proceduriella solar, som får samma standardinställningar. Solen i katalogen visar alla värden explicit.

Fält i glow	Effekt
enabled, intensity	Aktivering och styrka
referenceDistanceAu, distanceFalloff	Avståndsskala i AU och hur snabbt glöden avtar
apparentRadiusMultiplier	Visuell skivstorlek; växlar mjukt till förstoring när kameran är långt från stjärnan, utan att ändra dess fysiska storlek eller ljusberäkningen
minimumCorePixels	Minsta storlek på den lysande kärnan, så solen syns även vid yttre planeter
haloRadiusDegrees, haloStrength	Glödens vinkelstorlek och styrka
rayCount, rayLengthDegrees, raySharpness, rayStrength	Antal riktade strålar, längd, skärpa och styrka
ghostStrength, ghostSpacing, chromaticAberration	Linsreflexer längs axeln genom bildcentrum och deras färgseparation

Styrkan beräknas som intensity × sqrt(luminositySolar) / (1 + (distanceAu / referenceDistanceAu)^distanceFalloff). Den avtar kontinuerligt utan att klippas bort vid ett bestämt avstånd. Detta är en visuell kameramodell, där dämpningen kan göras långsammare än fysisk invers kvadrat för att solen fortfarande ska synas vid exempelvis 30 AU.

Strålar och reflexer beräknas separat för varje sol och läggs till i HDR före bloom och tonmappning. Djupbufferten samplas över solskivan: objekt framför solen dämpar eller släcker glöden. Reflexerna flyttas med solens läge på skärmen och är tydligast när solen ligger vid sidan av bildcentrum.

Automatiska grafikrapporter

Rapporterna använder appens riktiga OpenGL-shaders i ett dolt fönster och avslutas automatiskt utan att fånga musen:

dotnet run -c Release --project src/Universe.App -- --graphics-report --validate-graphics
dotnet run -c Release --project src/Universe.App -- --scene-report

graphics-report/ bredvid den byggda appen får PNG-bilder. Det första kommandot kontrollerar den tätaste asteroidmeshen, giltiga shaderresultat, två solars glöd vid 1 respektive 30 AU samt att framförliggande djup släcker glöden. Det andra renderar den riktiga Saturnusscenen, en närliggande ringsten och Solen från 30 AU genom hela renderingskedjan.